Mamma har ordet
Ibland har Leia inget att berätta. Hon vill inget säga och inget visa. Hon har fullt upp med att vara två år och förstå världen.
Varför gör pappa så här? Varför måste mamma gå? Vad händer om jag gör så här? Hur långt kan jag springa innan de tar fast mig? Hur långt MÅSTE jag springa innan de tar fast mig?
En av fröknarna på Leias dagis (jag vet förskola) förklarade det så bra. Det lilla barnet styrs av viljan, det finns inga gränser. Det är upp till oss vuxna att agera förebilder men också att ge barnet gränser. För utan gränser så kan inte barnet se var den egna personen slutar och andra börjar. Vem är jag? Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Det finns miljoner frågor för en tvååring. Men det finns också miljoner svar. Det är inte vår uppgift som vuxna att begränsa, styra eller visa på rätt eller fel. Barnet är den klokare av oss. Vi vuxna är styrda av förutfattade meningar. Av alla våra måsten eller vad man borde göra.
Från det enkla till att mannagrynsgröt inte passar ihop med lingon till att pyjamas bara är för natten. Förbi att alla flickor har snippor och alla pojkar snopp - utan undantag för att stanna och vila i trygg förvissning om att vi inte når upp till taket fem meter upp. Fast i Leias värld så gör vi det. Vi är vuxna stora och vi kan allt. Hon är liten fast ändå stor och hon kan också allt. Fast inte samtidigt som oss och inte just nu.
OM jag gör så här - älskar ni mig ändå? Vad händer om jag gör det igen?
Ibland är det så svårt. När Leia är så hungrig att hon inte vill äta. När hon är så trött att hon måste springa för att inte somna. När hon vill leka fast vi skall åka till dagis. När hon vill att mamma skall stanna på dagis fast mamma måste gå. Världen är helt obegripbar men ändå totalt hemma. Hon har inte det stora perspektivet. Hon förstår inte att pappa måste jobba så att vi får pengar att köpa saker för. Hon förstår inte att det är svinkallt ute så bilen bara kanske startar. Hennes liv är på ett sätt så enkelt. Hon går upp, äter frukost, klär på sig och så sätter dagen igång. Men på samma sätt som det lilla är det viktiga för henne blir också det lilla de stora problemen. När hon inte vill klä på sig men måste då är det hela världen som går sönder.
Hon har ingen volymknapp på sina känslor. Det är lika jobbigt att slå läppen blodig, som att inte få ett äpple när hon vill, som att mamma lämnar mig på dagis. De stora tårarna är äkta och likaså det krossade hjärtat.
Det är vi vuxna som måste visa henne hur hjärtat läker, även om hon kanske är bättre på det än vad vi är... Det är vi vuxna som måste sätta gränserna. Förklara att äpplen äter man inte när som helst och inte precis innan middag hur hungrig du än är. Ibland måste man göra saker man inte vill.
Varför kommer jag då inte ifrån känslan att jag tar ifrån henne en del av magin med att vara barn? För på samma sätt som allting kan vara fantastiskt så kan allting vara hemskt också. Och jag skall ge henne gränserna men när då? Hur länge skall hon få vara barn och leva i magin?
Kanske waldorf har en poäng med att låta barnet stanna i leken. Vara i nuet. Förbli oskyldiga omedvetna varelser så länge som det går. Kanske hjärnan tar till sig information först när den är redo att göra så? Leia kommer inte att leva i magin hela livet. En dag kommer hon också att bekymra sig över räkningar, bilar och väder.
Men för stunden ÄR hela hon magin. Kanske jag sätter gränsen lite längre bort. Kanske precis så att magin når oss...
Varför gör pappa så här? Varför måste mamma gå? Vad händer om jag gör så här? Hur långt kan jag springa innan de tar fast mig? Hur långt MÅSTE jag springa innan de tar fast mig?
En av fröknarna på Leias dagis (jag vet förskola) förklarade det så bra. Det lilla barnet styrs av viljan, det finns inga gränser. Det är upp till oss vuxna att agera förebilder men också att ge barnet gränser. För utan gränser så kan inte barnet se var den egna personen slutar och andra börjar. Vem är jag? Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Det finns miljoner frågor för en tvååring. Men det finns också miljoner svar. Det är inte vår uppgift som vuxna att begränsa, styra eller visa på rätt eller fel. Barnet är den klokare av oss. Vi vuxna är styrda av förutfattade meningar. Av alla våra måsten eller vad man borde göra.
Från det enkla till att mannagrynsgröt inte passar ihop med lingon till att pyjamas bara är för natten. Förbi att alla flickor har snippor och alla pojkar snopp - utan undantag för att stanna och vila i trygg förvissning om att vi inte når upp till taket fem meter upp. Fast i Leias värld så gör vi det. Vi är vuxna stora och vi kan allt. Hon är liten fast ändå stor och hon kan också allt. Fast inte samtidigt som oss och inte just nu.
OM jag gör så här - älskar ni mig ändå? Vad händer om jag gör det igen?
Ibland är det så svårt. När Leia är så hungrig att hon inte vill äta. När hon är så trött att hon måste springa för att inte somna. När hon vill leka fast vi skall åka till dagis. När hon vill att mamma skall stanna på dagis fast mamma måste gå. Världen är helt obegripbar men ändå totalt hemma. Hon har inte det stora perspektivet. Hon förstår inte att pappa måste jobba så att vi får pengar att köpa saker för. Hon förstår inte att det är svinkallt ute så bilen bara kanske startar. Hennes liv är på ett sätt så enkelt. Hon går upp, äter frukost, klär på sig och så sätter dagen igång. Men på samma sätt som det lilla är det viktiga för henne blir också det lilla de stora problemen. När hon inte vill klä på sig men måste då är det hela världen som går sönder.
Hon har ingen volymknapp på sina känslor. Det är lika jobbigt att slå läppen blodig, som att inte få ett äpple när hon vill, som att mamma lämnar mig på dagis. De stora tårarna är äkta och likaså det krossade hjärtat.
Det är vi vuxna som måste visa henne hur hjärtat läker, även om hon kanske är bättre på det än vad vi är... Det är vi vuxna som måste sätta gränserna. Förklara att äpplen äter man inte när som helst och inte precis innan middag hur hungrig du än är. Ibland måste man göra saker man inte vill.
Varför kommer jag då inte ifrån känslan att jag tar ifrån henne en del av magin med att vara barn? För på samma sätt som allting kan vara fantastiskt så kan allting vara hemskt också. Och jag skall ge henne gränserna men när då? Hur länge skall hon få vara barn och leva i magin?
Kanske waldorf har en poäng med att låta barnet stanna i leken. Vara i nuet. Förbli oskyldiga omedvetna varelser så länge som det går. Kanske hjärnan tar till sig information först när den är redo att göra så? Leia kommer inte att leva i magin hela livet. En dag kommer hon också att bekymra sig över räkningar, bilar och väder.
Men för stunden ÄR hela hon magin. Kanske jag sätter gränsen lite längre bort. Kanske precis så att magin når oss...
